Spåren till Belgien:

VARIFRÅN KOM HON?

H

ur klarade Jennifer Fergate att dölja sin identitet så väl?
Hade hon tur eller var hon duktig? Eller var det andra som sopade igen spåren efter henne?

Och – inte minst – varför i all världen har ingen efterlyst henne under de 22 år som förflutit?

Jennifer var en ung kvinna; enligt obduktionen runt 30 år. I dag hade hon varit någonstans mellan 45 och 55 år. Det är sannolikt att det fortfarande finns människor som har känt henne. Föräldrar, syskon, expartners, tidigare kollegor, skolkamrater.

Men ingen har anmält henne som saknad. Har ingen undrat vart hon tog vägen?

Registreringsblanketten hon fyllde i på hotellet är det mest konkreta spåret vi har efter henne. Allt hon har uppgivit där är falskt, inklusive henne eget namn och namnet på hennes mystiska medresenär. Men är det ändå möjligt att läsa ut något ur upplysningarna?

Orten hon har uppgett, Verlaine, existerar, men postnumret är fel. Verlaine ligger i östra delen av den belgiska regionen Vallonien, några mil från staden Liège.

Telefonnumret hon uppgett stämmer inte heller. Riktnumret går inte till Verlaine, utan till ett annat område. Själva det sexsiffriga telefonnumret existerar också, på två ställen faktiskt, men med andra riktnummer.
1996 fick jag en belgisk journalist att hjälpa mig att ringa båda numren. Ingen av abonnenterna visste något om den falska Jennifer.

Och gatuadressen? Den finns inte heller.

Företaget hon påstod sig jobba för, Cerbis, existerar inte. Däremot fanns en stor belgisk firma som hette nästan detsamma, Cerberus.

Jag har ändå ett bestämt intryck av att Plazakvinnan måste ha haft god kännedom om Belgien. Hon behöver inte nödvändigtvis ha varit belgisk, men hon kunde strukturen på postnumren, hon visste hur telefonnumren var sammansatta. Hon kände till orten Verlaine, ett litet ställe med knappt 3 000 invånare på 90-talet. Hon uppgav ett riktnummer som existerar. Hon visste att det fanns en belgisk firma som hette något som liknande Cerbis.

Ett dokument hos Kripos, norska rikskriminalpolisen, visar att det den 4 juni, dagen efter skottdramat, skickats en förfrågan om hjälp till Interpol i Bryssel.
Plazakvinnan har ringt två nummer i Belgien. Numren är lika, så när som på en siffra.

Varför ringer hon två nummer som är så lika? Har hon memorerat ett nummer, men varit osäkert på en siffra? Har hon haft en handskriven lapp, men haft problem med att tyda siffrorna?

I vilket fall blev det inget samtal. Interpol i Belgien kunde snabbt fastslå att inget av numren existerade.

Jag hittar inte de två uppringningarna på den obetalda räkningen för rum 2805, men eftersom numren inte existerade blev de kanske inte heller registrerade som samtal?

Jag har många viktiga frågor jag gärna skulle ställa till någon av dem som satt på centrala funktioner på Oslo Plaza 1995. Men dagens företagsledning på Radisson Blu Plaza Hotel Oslo, som hotellet nu heter, vill inte hjälpa till. Ledningen vill inte att vi ska prata med tidigare eller nuvarande anställda som är relevanta för oss.

Vi måste åka till Belgien för att försöka hitta fler spår.

 

S

ommaren 1995 bad rikskriminalen om hjälp med telefonnumren. Det belgiska telebolaget Belgacom gjorde en sammanställning av de sju nummer som mest liknade numren Plazakvinnan slagit.

Med både rikskriminalens lista och Plazakvinnans falska identitet som vägvisare, kör vi runt på regnvåta vägar i områdena väster om Liège. Det första som slår oss är hur korta avstånden är här.

Vi startar jakten i Verlaine.

Rue de la Stehde 148 finns inte, det vet vi redan. Men var det verkligen vad Plazakvinnan skrev?

Norsk polis underrättade redan natten då hon dog sina belgiska kollegor om vilken adress hon hade uppgett. Men ju mer jag studerar blanketten, ju starkare blir min känsla av att det inte är ”Stehde” hon har skrivit.

Inte för att det har någon avgörande betydelse, det är falskt i vilket fall. Men kanske kunde vi få några idéer om vi kunde förstå vad det var hon försökte skriva?

I Verlaine finns bara två gator som startar med ”Sta”: Rue de la Station och Rue des Stanges. Där de möts ligger ortens apotek. Ett naturligt ställe att fråga.
– Nej, det stämmer inte,  säger Emanuelle Voss och Beatrice Destexhe bakom disken.
Alla anställa på apoteket blir nyfikna.

Namnet ser sammansatt ut, menar de. ”Rue de la” är franska, men ”Stehde” låter flamländskt, även om det inte är ett befintligt ord. Och franska och flamländska blandas aldrig i ett ord.

Antingen kände Plazakvinnan inte till skillnaderna mellan de två språken eller så var det något annat hon skrev.

Samhällena i den belgiska slättlandskapet går omärkligt över i varandra. Vi testar urmakare Christophe Pé i grannbyn.
Nej, han känner ingen urmakare med W i namnet, och själv har han aldrig märkt klockbatterier på det sättet som Plazakvinnans batterier var märkta.
– Det är nog snarare en äldre urmakare av den gamla skolan som brukade signera ett batteribyte på det sättet, tror han.

Vi börjar beta av listan från kriminalpolisen. Norsk polis har aldrig försökt kontakta dessa abonnenter.

Det har blivit mörkt innan vi knackar hos den första personen på listan. Jo, han är hemma, och jo, han och frun bodde här redan före 1995. Vi visar foton och teckningar av Plazakvinnan. Nej, det ringer inga klockor hos det äkta paret.
Vi testar nästa telefonabonnent på listan – med samma resultat.

Vi fortsätter de kommande dagarna. Alla abonnenterna på listan finns inom ett avgränsat område i Grâce-Hollogne och Seraing, bara 10–12 minuters bilfärd från Verlaine.
Kan det vara en tillfällighet? Eller har Plazakvinnan haft någon anknytning till detta område?

Vi provar biblioteket i Seraing. Kan det finns liknande adresser som påminner om den adress hon hittade på?
Nej, de lokala bibliotekarierna ser inte något mönster.

Varför blev hon inte efterlyst?

Däremot får vi en annan viktig upplysning på en av polisstationerna i området.

Eftersom intervjuer med utländska medier sköts på en högre nivå, vilket tar lång tid, får vi bara ett bakgrundssamtal med en inspektör som vi inte får lov av namnge.
Men han ger oss en möjlig förklaring till varför Plazakvinnan aldrig blev efterlyst. En möjlighet vi inte tänkt på tidigare.

– Fram till mitten av 90-talet hade vi två olika polismyndigheter i Belgien: polisen och gendarmeriet. När någon anmälde en person försvunnen fick de nästan alltid vänta i 24 timmar, eftersom många saknade dyker upp igen inom ett dygn. Kommunikationen mellan de två enheterna var inte heller perfekt. Dutroux-fallet ändrade allt. Ni minns Dutroux? frågar polismannen.

Ja, det gör vi. Dutrouxfallet var ett av de värsta fallen av övergrepp som Europa har upplevt. Marc Dutroux dömdes till livstids fängelse efter att ha kidnappat, torterat och sexuellt utnyttjat sex flickor på 90-talet. Fyra av flickorna dödades. Fallet var en nationell skandal.

– Det ledde till att försvinnanden började hanteras på ett helt annat sätt, inte bara i Belgien, utan i en hel rad europeiska länder. Fallet är en vattendelare, förklarar polismannen.

Betyder det att efterlysningar från före Dutrouxfallet kan ha blivit liggande, både i Belgien och andra länder?
– Så kan det ha varit. Allt blev bättre efter Dutroux.

Polismannen frågar om vi vet att de två första offren i fallet var från det här området?

Härifrån?
– Ja, småflickorna Julie och Melissa blev kidnappade bara ett par kilometer härifrån, i Grâce-Hologne. Jag trodde det var därför ni kom hit?

Det visar sig att Dutrouxhärvan startade precis där vi är nu. Minnesmärket över de två dödade åttaåringarna finns bara några hundra meter från vårt hotell.
Flickorna blev kidnappade den 24 juni 1995, tre veckor efter att Plazakvinna dog, men sexualsadisten Dutroux greps först året efter.

Det betyder att om någon anmälde Plazakvinnan saknad 1995, så gällde fortfarande de gamla reglerna.
Teoretiskt är det alltså möjligt att en efterlysning kan ha blivit liggande i en skrivbordslåda på ett lokalt poliskontor någonstans i Europa, utan att hamna i de centrala registren.