Mysteriet:

DAGEN DÅ HON DOG

Lördagen den 3 juni 1995:

S

trax efter klockan 19.30 märker receptionisten Evy Tudem Gjertsen på Oslo Plaza, Norges lyxigaste hotell, att någonting är fel.

Gästerna i rum 2805, det belgiska paret Jennifer och Lois Fergate har överskridit sin kreditgräns – och det rejält.

Receptionisten skickar ett meddelade till deras rum på 29:e våningen. En uppmaning om att kontakta receptionen dyker upp på tv-skärmen i deras rum: ”Please contact the cashier”.

Någon i rummet bekräftar direkt att meddelandet mottagits genom att trycka ”OK” på fjärrkontrollen.

Det var ett dyrt rum, det kostade 1 845 norska kronor per natt, i dagens penningvärde motsvarar det runt 3 000 svenska kronor.

Tudem Gjertsen ser att två likadana meddelanden redan har skickats till rummet. Gästerna har bott tre nätter på hotellet och de verkar  inte ha betalat någonting.

När receptionisten kollar med städarna visar det sig att ingen har städat rummet sedan torsdagen. Under hela fredagen och lördagen har en röd ”Stör ej”-skylt hängt på dörren.

Receptionisten, som nu verkligen börjar känna att de har ett problem, kontaktar säkerhetspersonalen.

En skarp smäll

Espen Næss, 25, har kvällsskiftet. Han jobbar som säkerhetsvakt var tredje helg, ett bra extraknäck vid sidan av studierna. Han tar hissen till 29:e våningen och kommer fram till rum 2805 klockan 19.50.

Næss knackar på dörren.

En sekund senare hörs en skarp smäll inifrån rummet. Trots att ljudet dämpas av den tunga dörren och de tunga betongväggarna rycker den unge säkerhetsvakten till.

”Ett skott!” tänker han.

Sedan kommer han på att det är två personer som bor i rummet.

Han backar och tar skydd i en liten nisch i korridoren, där han väntar i några minuter medan han funderar på vad han ska göra.
Om någon blivit skjuten innebär det att det finns någon annan i rummet, och att denna person är beväpnad.

Næss har en kommunikationsradio, men han vill inte skicka ut det här till hela personalen.
I stället tar han hissen ner till receptionen. Han informerar sin chef samtidigt som han slår numret till polisen.

Dörren är låst från insidan

Säkerhetschefen tar hissen upp, går fram till dörren och knackar en gång. Han väntar. Knackar igen. Och igen. Klockan är nu 20.04. Rummet har nu varit obevakat i 15 minuter.

Säkerhetsvakten öppnar dörren med sitt låskort. Dörren är dubbelt låst, någon har även satt på säkerhetslåset från insidan. Det innebär att inga andra än säkerhetspersonalen kan ta sig in.

Han känner en skarp lukt när han kikar in i rummet. På sängen ligger en kvinna i en onaturligt ställning, med armarna lyfta. Hon ser inte ut att andas. En gardin fladdrar i det mörka rummet.

Säkerhetschefen ropar, men ingen svarar. Han stänger dörren och drar sig tillbaka och ringer ner till receptionen från en telefon i korridoren.

Ännu en halvtimme hinner gå innan polisen kommer.

Kvinnan ligger på rygg i sängen, hon har ett hål i pannan och stirrar upp i taket. Skottet måste ha dödat henne direkt, blodförlusten har varit betydande. Hon håller vapnet, en niomillimeters  Browning-pistol, i den högra handen som vilar på hennes bröst.

Tv:n är fortfarande påslagen, rummet är prydligt. Där finns inte mycket bagage eller några tecken på att någon annan än kvinnan ska ha bott i rummet.

Redan innan polisens tekniker har kommit rapporterar en polis att detta av allt att döma är ett självmord.

”Självmord … utan tvekan”

Utredningen fortsätter hela natten. Båda nyckelkorten finns i rummet, som är låst från insidan.
Fönstret står på glänt, men utanför är det 28 våningars fritt fall ner till marken.

Allt tyder på att kvinnan varit ensam i rummet. Det verkar inte vara något tvivel om vad som har hänt:
”… högst sannolikt har kvinnan tagit sitt eget liv” står det i rapporten från brottsplatsundersökningen.
”Det är 99,9 procent säkert att hon tog sitt liv”, står det i hotellets interna rapport.
”Självmord” står det på ett beställningsformulär till kriminalpolisens laboratorium.

Fallet verkar vara avslutat.

Det är bara två saker som förbryllar polisen den här natten:
• Etiketterna på den döda kvinnans kläder är bortklippta.
• Det finns inga släktingar att underrätta. Enligt belgiska polisen finns det ingen som heter Jennifer Fergate, och ingen som heter Lois Fergate heller. All information om kvinnans identitet visar sig vara falsk.