Jennifer Fergate:

VEM VAR HON?

D

et verkade vara ett uppenbart självmord. Men det blev snabbt en mardröm för utredarna.
Falskt namn, bortklippta etiketter från kläderna, ingenting i rummet som gav någon ledtråd om den unga kvinnans identitet.

Inget pass. Ingen plånbok, inga pengar, inga kreditkort. Ingen handväska, inget körkort, inga nycklar. Inte ens toalettsaker eller smink. Det enda som fanns i rummet var en parfymflaska som var nästan tom.

Allt som hade kunnat identifiera dan döda var systematiskt bortplockat. Hade hon gjort det själv innan hon tog sitt liv? Eller hade någon annan städat bort alla spår?

Även det påhittade namnet var svårfångat. Hotellet hade registrerat henne som  ”Jennifer Fairgate”, men hon hade vid två tillfällen undertecknat med ”Fergate”.

Och var fanns mannen som hon hade skrivit in som ”Lois Fergate”? Hade han varit där och försvunnit, eller var han också påhittad.

Var det någon som dödade den falska Jennifer och placerade vapnet i hennes hand för att få det att se ut som en självmord?

Inte heller vapnet gav polisen speciellt mycket att gå på. Serienumret på den halvautomatiska pistolen, en niomillimeters Browning, hade blivit borttaget på ett professionellt sätt – det var inte bara bortslipat, det var utplånat med syra.

Kriminalpolisens tekniker lyckades ändå återskapa delar av numret, men inte tillräckligt för att kunna identifiera vapnet.  Det var tillverkat i Belgien 1990 eller 1991, närmare än så gick det inte att komma.

Två skott hade avlossats. Det första, av polisen beskrivet som ett ”testskott” hade gått genom en kudde och in i madrassen. Kanske hade kvinnan använt kudden som ljuddämpare när hon testade vapnet, funderade utredarna.

Den andra kulan gick in genom hennes panna, fortsatte genom hjärnan och åkte ut genom bakhuvudet. Den gick igenom sängkläderna och madrassen och fastnade i betonggolvet under sängen.

I magasinet hade nästa kula automatiskt flyttats fram, redo för att avlossas. Sju patroner till låg och väntade. I en svart portfölj vid sängen fanns 25 patroner. Jennifer hade tagit med sig totalt 34 patroner.

Obduktionen av den unga kvinnan gav inte mycket. Hon hade uppgett sin ålder till 21 år när hon skrev in sig på hotellet, men rättsläkarna bedömde henne som något äldre, mellan 25 och 35 år.

Hon hade blå ögon och mörkt kort hår. Hon vägde 67 kilo och var 159 centimeter lång.

Hennes fingeravtryck fanns inte i Interpols databas.

Hon hade ganska nyligen fått ett relativt dyr tandbehandling utförd i guld och porslin, med en metod som är vanlig i USA och även används i vissa europeiska länder som Nederländerna, Tyskland och Schweiz.

”Jag kommer i kväll”

Kvinnan ringde sitt första samtal till Plaza Hotel måndagen den 22 maj, men i polisens dokument finns inga uppgifter om för vilka datum hon då bokade ett rum.

Onsdagen den 31 maj ringde kvinnan till hotellet igen och ändrade sitt ankomstdatum. Hon skulle komma samma kväll och ha en person med sig.

Kvinnan checkade in 22.44, mitt i kvällsrusningen på hotellet. På något sätt lyckades hon checka in utan att visa identitetshandlingar.

Polisens genomgång av flygens passagerarlistor gav ingenting.

Mysteriet växte. Polischefen Gunnar Larsen satte fem erfarna mordutredare på fallet.

Varför hade Plazakvinna – som hon nu kallades – bokat ett rum för två om hon kom ensam? Varför fanns det inga spår efter hennes resa? Var hade hon fått tag i vapnet? Hade hon tagit det med sig till Norge, eller hade hon köpt det där? Och i så fall av vem? Varför valde hon Oslo, om nu hennes enda mål var att dö? Och varför hade hon med sig så mycket ammunition – 34 patroner – om hon planerade att döda bara sig själv?

Polisen hade flera teorier:
√ Var Plaza-kvinnan inblandad i narkotikahandel och på grund av detta blivit mördad eller tvingad att ta sitt eget liv?
√ Arbetade hon för en hemlig underrättelsetjänst? Var det därför hon hade gjort sig av med alla ledtrådar till sin identitet?
√ Var hon en yrkesmördare som kommit till Norge för att döda någon?
√ Var hon en lyxprostituerad som sålde sex på lyxhotell?
√ Eller var hon bara en deprimerad kvinna som kommit till Oslo för att ta livet av sig?

Plazakvinnan utreddes i samband med ett italienskt maffiafall. Men svaret från den italienska polisen var negativt, hon var inte maffiabossen Leoluca  Bagarellas försvunna hustru.

I själva verket fanns det inget som helst stöd för någon av hypoteserna.

Hotellpersonalen sa att Plazakvinnan pratade engelska och tyska. Det var inte många som hade sett henne.

Hotellets digitala låssystem visade att hon bara vid några få tillfällen hade lämnat sitt rum. Det började allt mer se ut som ett planerat självmord.