Hotellgästerna:

Vad hörde de?

Utsikten från 28:e våningen på Oslo Plaza är fantastisk. Jennifer Fergate hade fått ett rum med utsikt över staden.
De sex översta våningarna kallades på 90-talet för ”Tower”. Där låg de finaste rummen.

RUM 2801
Pingstafton 1995: Längst ned i korridoren på Jennifers våning, bara några meter från den utvändiga panoramahissen som tog gäster rakt in i hotellets takbar på 34:e våningen, bodde nygifta Tore Øyvind Nilsborg från Aros. Natten på Plaza, med champagne på rummet och middag på stan, var en bröllopsgåva till det nygifta paret.

– Vi checkade in vid 17-tiden. Vi märkte ingenting när vi gick ut för att äta, men när vi kom tillbaka var det fullt med folk i korridoren, och band och avspärrningar. Det var först senare vi fick veta att en kvinna hittats död, minns Nilsborg.

Rummet mellan Nilsborg och Jennifer Fergate, rum 2803, stod tomt.

RUM 2807
På andra sidan om Jennifer, i rum 2807, bodde ett schweiziskt gift par, de enda gästerna som bodde vägg i vägg med kvinnan som dog.
22 år senare hittar vi Ruth och Werner Zobrist i en liten by utanför Basel.
De minns mycket väl Oslobesöket 1995.

– Det är som en deckare! utbrister mannen.

Ni bodde i rummet alldeles intill. Såg ni er granne? Hörde ni något från rummet?
Genom dottern Christine, 46, berättar de äkta makarna över telefon att de var på semester i Norge och bodde två dygn på hotellet. Kvinnan i rummet intill minns de inte att de såg.
Lördagskvällen tillbringade de på den legendariska konstnärsrestaurangen Blom på Karl Johan.

– Vi märkte inget ovanligt när vi kom tillbaka. Men morgonen därpå var det avspärrningsband framför dörren, förklarar Ruth Zobrist, 78.

Vad som skett fick de veta först när de var i Bergen några dagar senare och såg att norska tidningar skrev om det mystiska dödsfallet på Plaza.

Ni bodde vägg i vägg med dödsoffret. Blev ni någonsin kontaktade av polisen?
– Nej, aldrig. Vi har aldrig fått någon fråga av någon, förrän nu, säger de.

RUM 2806
På andra sidan hotellkorridoren bodde Reidar Hogstad från Ålgård i Rogaland, tillsammans med sin dåvarande hustru. Också detta par var på en kort bröllopsresa. De var de enda hotellgäster som blev kontaktade.

– Polisen knackade på och frågade om vi hört eller sett någon, men det hade vi inte. Vi förstod att det var rummet mittemot, berättar Laila Einrem Jesperson.
– Vi förstod att det var något allvarligt, minns Reidar Hogstad.

RUM 2816
På polisens bilder från rum 2805 skymtar en genomskinlig plastpåse på skrivbordet. Påsen innehåller en tidning, USA Today. I Tower-avdelningen fick gästerna gratis tidningar till dörren på morgonen.

Det står dock ett annat rumsnummer på påsen: 2816.

Hade tidningen blivit levererad till fel rum? Tog Jennifer Fergate med sig den från en annan dörr? Eller hade hon haft besök av en gäst från ett annat rum?

Rum 2816 låg i den andra änden av korridoren, mittemot hissarna.

Enligt polisrapporten från 1995 fanns ett oidentifierat fingeravtryck på tidningspåsen. Oslopolisen har nu, 2017, via Interpol skickat en internationell förfrågan om fingeravtrycket.

Utländska gäster på norska hotell blev 1995 registrerade vid polisens utlänningskontroll, och hotellkorten arkiverades. I samband med en flytt 2010 kastades dock alla gamla kort.

Enligt nya efterforskningar som polisen gjort sedan VG tog upp fallet, har inte heller hotellet sparat gästlistorna från 1995. Med andra ord: Ingen vet vem som bodde på rum 2816.

Däremot lyckas vi finna ut vem som bodde i rummet bredvid, rum 2818.

RUM 2818
Vi hittar informationen i en hög med tips som polisen fick in dagarna efter dödsfallet.

Fredagen den 9 juni, sex dagar efter att Jennifer dog, ringer Borghild Strandenes från Bergen till polisstationen i Oslo.

Hon arbetar på en resebyrå och har många år i hotellbranschen bakom sig. Hon bodde på rum 2818 under pingsthelgen, på samma våning som den döda, och vill gärna berätta för polisen att hon var förvånad över hur ouppmärksamma de anställda på Plaza var den här helgen. Inte heller hon ombads att fylla i registreringskort när hon checkade in.

Hon berättar för polisen om ett utländskt par hon sett på hotellet och reagerat på.

– Jag trodde att de skulle ringa tillbaka, men jag hörde aldrig av dem mer. Men jag har inte glömt det hela, säger Strandenes som i dag bor med sin man på en fransk vingård i Cognac.

RUM 2904
I rummet mittemot Plazakvinnan med sin falska belgiska identitet bodde en belgisk medborgare. Mannen var i Oslo på jobb, och övernattade på Plaza den sista natten Jennifer Fergate var i livet, från fredag till lördag.

Vi försöker få kontakt med honom, men det visar sig vara svårt. Han har bytt jobb, och hans gamla mejladress fungerar inte längre. Varken adress eller telefonnummer finns i något offentligt register.

Till slut hittar vi en mejladress som fungerar, och får svar. När vi skriver att vi önskar prata om något som hände samtidigt som han var i Oslo 1995, slutar han svara på våra mejl.

Vi försöker förgäves hitta annan kontaktinformation. Eftersom mannen är från den fransktalande delen av Belgien kallar vi honom herr F.

Till slut lyckas vi lokalisera honom till ett ställe i Belgien. Eftersom herr F bodde bakom dörren rakt över korridoren från Plazakvinnans dörr under hennes sista dygn i livet, är det viktigt att få veta om han kan ha sett något, hört något eller mött någon. Inte heller herr F förhördes av polisen. Troligen vet han inte ens att en ung kvinna dog i ett rum nära hans, ett halvt dygn efter att han checkat ut.

Vi söker upp honom på hans hemadress. Den här gången har vi tur. Herr F är hemma och svarar genom den stängda dörren. Vi förklarar vilka vi är. Mannen svarar kort: ”Jag är upptagen. Tack.”

Vi försöker prata med honom genom dörren men han svarar inte mer.

I två dagar försöker vi upprätta kontakt, vi lämnar lappar, visitkort och brev.

På eftermiddagen den andra dagen ringer han på min mobiltelefon medan vi står utanför hans hus.

– Detta är herr F. Vad gäller saken?

Jag förklarar att det gäller något som skedde i Oslo i början av juni 1995. Herr F bekräftar att han var där vid den tiden, att han var på jobb och bodde på hotell.

– Det var en kvinna som dog, eller hur? Självmord? säger herr F spontant.

Det är inte vad jag hade väntat mig.

– Jag minns det väl eftersom de frågade mig om det i receptionen när jag checkade ut. Någon undrade om jag hade hört eller sett något, eftersom det var i samma korridor. Men jag sov gott hela natten och visste ingenting.

Jag har hans utcheckningsblankett från hotellet, men frågar för säkerhets skull herr F om han är helt säker på datumet och han bekräftar.

– Jag bodde där från fredag till lördag. När jag checkade ut fick jag höra om kvinnan som dog. Jag har bott på tusentals hotell, för mig var det här ingen stor sak.

Herr F vill inte släppa in oss så vi kan visa honom foton och teckningar av Plazakvinna.

Blev du någon gång kontaktad av polisen?
– Nej, jag har aldrig pratat med någon.

Men, herr F, detta är väldigt konstigt. Du checkar ut från hotellet lördag förmiddag. Den unga kvinnan dör först på lördag kväll, nästan 12 timmar senare. Jag förstår inte hur de kunde fråga dig om dödsfallet på lördagförmiddagen när kvinnan ännu inte var död?

Herr F:s svar kommer snabbt:
– Det vet jag ingenting om. Jag minns bara att de frågade mig. Det är allt jag vet.

Samtalet är över.

Senare försöker vi flera gånger få tag på herr F. Att han checkat ut från hotellet nästan 12 timmar innan Plazakvinnan hittades död, är obestridligt. Vi skulle gärna ställa fler frågor till honom, men har inte lyckats få kontakt igen.