De tekniska bevisen:

VAD AVSLÖJAR DE?

Den pensionerade polismannen böjer sig ner och borstar bort några torra löv från den omärkta graven på Vestre Gravlund i Oslo.
Marken har sjunkit ner lite, det är det enda tecknet på att någon är begravd här.

– Jag har varit här många gånger. Jag tänker ofta på henne, säger Tom Storm Olsen, 63.

Han är i stort sett den enda som hittar till Plazakvinnans grav. Som polis jobbade han i ett helt år med att försöka lösa gåtan Jennifer Fergate.

– Det är sorgligt, att ett liv tar slut på det sättet, att det inte finns någon familj. Hon är helt bortglömd, säger han.

Men själv har Storm Olsen inte kunnat glömma.
– Hon var en elegant kvinna. Varför kom hon till Oslo och checkade in på Plaza? Vi letade efter svar i många grupper av människor med olika sociala bakgrunder men vi hittade ingenting. Vi trodde att fallet kunde vara drogrelaterat eller att hon kanske skulle utföra ett uppdrag åt någon. Men om hon var utsänd för att döda någon, vem skulle de vara i så fall? Vi hittade aldrig några svar.

Vad var det konstigaste med alltihop?
– Att hon ansträngde sig så mycket för att inte bli identifierad. Det är väldigt ovanligt. Hon måste ha varit desperat, men det är svårt att säga varför då vi inte vet vem hon var.  Det kan ha handlat om något kriminellt.

Den pensionerade utredaren ser ingen annan förklaring än självmord.
– Vi undersökte massor – dörrar, fönster, låsen på dörrarna, säger Storm Olsen.

Kan någon annan ha tagit bort bevisföremål från rummet?
– Nej, baserat på den information vi hade är det inte möjligt, säger han.

Tom Storm Olsen har släktingar begravda på samma kyrkogård.

– Så jag går ofta förbi hennes grav. Jag hoppas att det här fallet ska få en lösning på något sätt, säger han.

Urmakaren

På vänstra handleden hade Plazakvinnan en ganska stor klocka, en Citizen Aqualand av dykarmodell. Sådana klockor var populära bland både män och kvinnor på 1980- och 1990-talen.

Interpol i Tokyo kollade med den japanska tillverkaren och kunde därefter meddela att den aktuella klockan var ungefär tre år gammal när Plazakvinnan dog, den var tillverkad i januari 1992. Tillverkaren kunde inte säga i vilket land klockan hade blivit såld.

Batterierna i klockan verkade till en början kunna bidra till gåtans lösning. De tre batterierna var tillverkade av företaget Renata i Schweiz. En märkning visade att alla tre hade tillverkats i december 1994 och de hade levererats till affärerna i december 1994 och januari 1995. Men längre än så kom man inte – fabriken tillverkade en miljon batterier varje månad.

Batterierna var också märkta. På varje batteri hade någon för hand ristat in ”W395”.

Polisen fick veta att många urmakerier daterade batteribyten på det sättet. Inskriptionen W395 betydde troligen ett att urmakare med initialen ”W”, i sitt eget namn eller i företagets namn, hade bytt batterier i klockan i mars 1995.

1995 var internet ännu i sin barndom och polisen lyckades aldrig hitta urmakaren.

Märket på attachéväskan

Den svarta portföljen, där patronerna låg och där Plazakvinnan kanske också hade haft sin pistol, saknade märkning som kunde leda polisen till tillverkaren.

Men den var prydd med ett litet emblem som såg ut som en elefant i blänkade metall.
Kan den lilla elefanten hjälpa oss nu?
Allt vi har är en ganska suddigt foto av portföljen. Vi klipper ut elefantfiguren och försöker göra den skarpare i Photoshop. Sedan gör vi en bildsökning på nätet.

Det visar sig att metallsymbolen inte är en elefant utan en buffel. Den är logotypen för Braun Büffel, ett tyskt företag som tillverkat lyxiga lädervaror sedan 1869.

Nu när vi har identifierat tillverkaren väntar vi på svar på frågan om var den här portföljen fanns till salu under den första halvan av 1990-talet.

Ett populärt vapen

Vapnet, en niomillimeters Browningpistol var inte heller till någon hjälp för polisen.  Serienumret hade bränts bort med syra.

Det är ett kraftfullt halvautomatiskt vapen. När ett skott har avlossats åker nästa patron fram av sig själv så att vapnet kan avlossas igen. Magasinet innehåller nio patroner.

Pistolen har masstillverkats, det är ett populärt och pålitligt vapen som används av så väl polis och militär som av kriminella.

Kriminalteknikerna lyckades få fram delar av serienumret, trots att det enligt deras rapport avlägsnats på ett ”mycket professionellt sätt”.

Vapnet var tillverkat i Browningfabriken i Herstal i Belgien år 1990 eller 1991.

Totalt fanns 6 000 serienummer från Browningpistoler i tre olika register, fabrikens eget register, det centrala vapenregistret och registret över stulna vapen. Eftersom siffrorna inte var digitaliserade var det ett omöjligt uppdrag för polisen att manuellt söka efter det oändliga antalet möjliga kombinationer som det ofullständiga serienumret kunde vara en del av.

Men skulle det vara möjligt i dag, med dagens teknik?

Vår besvikelse fortsätter. Dokumenten visar att pistolen sändes iväg för destruktion.

Och det gäller inte bara vapnet, upptäcker vi snart.

Alla bevisföremål i fallet har kastats bort. Alla Plazakvinnans kläder, läderjackan, skorna, väskan, portföljen, allt är borta. Två månader efter hennes begravning bestämde en dåvarande polischef att allt skulle slängas.

De få värdesaker hon hade – armbandsklockan, en guldring från högra långfingret och en guldring från vänstra örat – såldes på polisauktion.

Polischefen Grete Lien Metlid har gett en mycket erfaren utredare uppdraget att fungera som Verdens Gangs poliskontakt. Lennart Kyrdalen har arbetat som polis i nästan 40 år, under många av dem som mordutredare och chef.
Kyrdalen kastar sig in i arbetet. Det tar inte lång tid innan han hör av sig – med goda nyheter.

– Jag har hittat vapnet!

Trots att det skulle förstöras finns det kvar i en glasmonter hos kriminalpolisen. Myndigheten behövde ett exempel på ett vapen med avlägsnat serienummer. Tur för oss!

Kriminalteknikern Bjørn Tommy Nyborg får uppdraget att försöka få fram fler siffror i serienumret. Han använder metoder som inte fanns 1995.

Med elektrokemisk etsning försöker har få fram de saknade siffrorna. Han applicerar försiktigt den frätande vätskan på metallen och väntar. Han försöker igen, vänder och vrider på pistolen under en lampa och studerar den i ett stereomikroskop. Han låter vätskan verka över natten.
Men, nej, det går inte att se någonting. Vi kommer inte närmare svaret på vem som en gång ägde det här vapnet.

Fingeravtryck, då?

Kriminalteknikerna säkrade ett antal fingeravtryck i rum 2805 timmarna efter Jennifer Fergates död. De hittade avtryck på tre öppna läskflaskor från minibaren, på ett glas, en chipspåse och en parfymflaska. Alla avtrycken kom från Plazakvinnan själv.

Men vapnet, då? Både pistolen och magasinet kollades för fingeravtryck. Enligt rapporten fanns inga.

Kan det stämma?

Vi dubbelkollar med kriminalpolisen, och det stämmer tyvärr. Det fanns inga avtryck på vapnet.

Men om vi nu antar att det var Plazakvinnan själv som sköt, då avlossade hon uppenbarligen två skott.

Först ett skott i madrassen, med kudden som ljuddämpare. Före det måste hon, eller någon annan, ha laddat magasinet och tryckt fast det på pistolen. Efter ”testskottet” måste hon ha vänt på pistolen, ändrat sitt grepp och tryckt av det dödande skottet, eftersom hon hittades med tummen på avtryckaren och fingrarna runt kolven.

Gjorde hon allt detta utan att lämna fingeravtryck?

Det verkar så. Enligt polisen är det nästan bara på film som brott löses genom att förövaren lämnat fingeravtryck på vapnet.

– Tyvärr är det väldigt svårt att få avtryck från skjutvapen, på grund av ytorna och greppet , säger Kyrdalen.

Med andra ord kan inget av de tekniska bevisen hjälpa oss.